Bordtennis i Heby AIF

Nedtecknat efter samtal med  Affe Pettersson och Lars ”Lillis” Olsson 2011

1942 bildades bordtennissektionen i Heby AIF och Affe Pettersson var med från allra första början.

Bordtennisen höll till i det vi idag kallar gamla gymnastiksalen. Lokalen stod klar 1936 och var alltså nästan nybyggd när pingisen startade. Sektionen har troget varit i samma lokal under alla dessa år.  Det blir 70-årsjubileum för bordtennis i salen samtidigt som Heby AIF fyller 100 år.

Affe Pettersson började spela bordtennis på 30-talet. Hebygrabbarna spelade då på det fösta bordtennisbordet som stod nere vid Tegelvallen. Omklädningsbyggnaden vid Tegelvallen stod klar 1935 och i det ena rummet stod ett pingisbord på vintern. På ena sidan av bordet hade man en kamin bakom ryggen och det blev ju varmt något förskräckligt.

- Jag minns framförallt vilket surr det var på ”Kolon” Eklund och Sigge Löfstrand.  Själv var jag inte gammal men man satt där och tittade och hoppades att man skulle få slå några slag. Det var ofta tji.  Men kul det var. Det här var innan bordtennissektionen bildades i Heby AIF, minns Affe

Han fortsätter

-Farsan som var snickare på Rosenlunds gjorde ett bord åt oss på lediga stunder. Han gjorde faktiskt ett vikbord i trä som var väldigt fint. Det där limmade han ihop bit för bit. Jag minns hur man sprang till honom varenda dag och tittade på det där bordet och undrade när det skulle bli klart. När bordet väl var klart stod vi och målade det på kvällarna. Vi använde en speciell färg, det gick ju inte med en blank färg utan färgen måste vara sträv.

Det där bordet som farsan gjort fraktade vi runt överallt i Heby. På somrarna spelade vi på gamla fotbollsplanen vid nuvarande kommunhuset. Idrottsplatsen blev ledig när fotbollen och friidrotten flyttade till Tegelvallen. Platsen låg i en grop där det ofta var vindstilla. Bordet kunde stå där nästan hela somrarna och vi spelade när vädret tillät det. Vi fick låna ett skjul av Lennart Folkessons pappa och ställde in bordet om det blev sämre väder. Han bodde granne med idrottsplatsen. Det där bordet hade vi i många, många år men till slut var det någon som glömde bordet ute i dåligt väder och det blev förstört.

- Jag minns en gång när vi stod där och spelade i gropen och det kom fram en kille och tittade på oss. Vi undrade om han ville slå några slag för att prova.

- Ja, jag är egentligen tävlingsspelare, svarade han,

Ja, j-vlar vad han spelade ut oss. Killen spelade i högsta serien med AIK:s bordtennislag. Vi tog kontakt med Lennart Eurén från Vittinge, som var rätt duktig på pingis härikring, så att kille skulle få lite motstånd. Men Eurén hade inte en chans.

Måttet på bordet var detsamma då som nu. Däremot har måttet på bollarna ändrats under tiden men vi nötte verkligen på bollarna. Vi spelade på dom ända tills de var spräckta. Det var inte tal om att byta ut bollar bara för att de var blanka inte. Racketen såg ut i modellen som de nutida men det var inte alls samma material som det är idag. Det var ett tunt gummi med små, små nabbar. På 50-talet kom racketar med tjockt gummi. ”Lilis” Olsson fyller stolt i att han fortfarande har ett sådant racket hemma i källaren.

Det var först på 1990-talet som klubben skaffade matchtröjor och det berodde på att förbundet ställde krav på föreningarna att de skulle ha en tävlingsdress.  Tidigare hade de flesta spelat i vita t-shirt men det blev förbjudet på 90-talet. ”Lilis” Olsson berättar att han fortfarande har en dräkt hemma i källaren. Inte fullt lika stolt

-       Tyget är så tjockt i dräkten att det inte går att röra sig i den. Än mindre spela pingis, skrattar Lillis.

Det som förändrats sig mest med bordtennisspelet under åren är ändå tempot och farten.

- Jag tror att det är den sport som utvecklats mest sedan min tid, menar Lillis

En gång på 40 talet var den berömda artisten Sven Olov Sandberg i Heby Parken och gjorde ett framträdande. Eftersom de ville ha lite annan underhållning också så ordnade de en pingisturnering.  Pingisbordet flyttades dit. Finalen spelades mellan Gunnar Segerkvist och ”Damm-Nisse” Pettersson.  ”Damm-Nisse” brukar säga att så mycket folk har aldrig sett en bordtennismatch i Heby. Det var närmare 1400 personer där och tittade, däribland Affe Pettersson. I början på 50-talet spelade Nisse Västerlövstamästerskapen i Folkets Park. Han mötte Sigge Löfstrand i finalen och det var knappt om tiden innan stängning. Nisse minns hur reglerna ändrades.

-Den som vinner första set blir Hebymästare. Och den som vinner matchen får spela Västupplandsmästerskapen. Sigge vann första set och blev Heby mästare. Jag vann matchen och gick vidare och fick möta Gunnar Segerkvist i finalen. Jag hade inte en chans mot honom, berättar Nisse.

Tage Flisberg var här och spelade 30 november 1951.

Han åkte runt i Sverige och sålde en bok ”Vi bordtennisspelare”. Det var en tjock bok om bordtennisspelare från hela Sverige.

Han tjänade pengar på att sälja boken så det kostade oss ingenting att han kom hit. Det var en reklamresa helt enkelt.  Flisberg var en väldigt trevlig kille. Enkel och bra. Han spelade VM-final 19— men förlorade mot Ogimura.

Affe fortsätter

- När vi var nybildade som sektion deltog vi inte i något seriespel utan vi spelade mot varandra. Bara någon enstaka match mot något annat lag häromkring Men en gång hyrde vi gamla godtemplarlokalen och hade en uppvisningsmatch mot Westermalm. Jag minns att inträdet täckte hyran. Affe Lindblom, Skoglöf, jag och Bengt Olsson var med och spelade. Vi fick stryk med 6 - 4.

Efter några år kom vi igång med seriespel. Och tänk vilka ställen man var på, minns Affe. Ofta fanns det inte ens dusch. Det var kallt och bedrövligt men Upplands Vallby var nog det värsta stället av alla. Det var kallt något vedervärdigt. Både inne i lokalen och utomhus. Speciellt mins jag en gång när vi satt först och frös i bilen på väg dit med överrocken på. Sen fick man spela de två första seten med överrocken på innan man fick upp någon värme i kroppen.

På ett annat ställe som vi spelade på var det så kallt att vi blev bjudna på en liten j-kel för att kunna hålla värmen.

-Det var en otacksam en, sa motståndaren efter matchen. Jag slog honom, skrattar Affe.

1954 och Lillis bror Bengt Olsson som var ledare för bordtennisen i Heby flyttade till Sala.

Lillis berättar

- Brorsan kom hem o sa nu får du ta hand om det här också la han nycklarna på bordet. Jag var 16 år. Vad skulle jag göra? Det var bara att köra det.

Vi tränade två gånger i veckan på den tiden.

I Heby fanns en apotekare som hette Ekstrand och han var rätt bra och ville uppåt i seriesystemet. Dock ställde han som krav att vi måste fixa ett nytt bord.

Vi köpte ett Stiga Expert bord på. Jag begriper inte än idag hur vi kunde få pengar till det. Bordet var en riktig dyrprip och behandlades därefter. Inga barn fick röra bordet. Det stod på ett speciellt ställe i gymnastiksalen. Var det någon som försynt råkade komma åt bordet skrek hela församlingen.

-Rör inte bordet. 

Bordet användes bara på tävlingar under de första åren. Det var en dyrgrip men en oerhört tung sådan också. Vi lånade en vagn med stora hjul från Rosenlunds snickeri och drog bordet på genom Heby. VARFÖR?

Affe svetsade ihop en ljuskupa som de hissade upp över bordet. Det kändes helt fantastiskt att spela i ljuset. Senare tillkom det fler kupor. Man hakade upp lamporna i en vajer och klättrade sedan på ribbstolarna för att hänga lamporna i basketkorgarna sedan hissade man ner lamporna över borden. Tyvärr räckte inte ljuset till om man blev tillbakapressad och fick spela långt från bordet. Då blev det skymning. Kuporna fick bara användas till matcher i början.

På 50 talet fanns det 55 föreningar i Uppland som hade bordtennis på programmet

1953 vann Heby Upplandsserien division 4. I det laget spelade Affe Pettersson, Bertil Olsson och Bernt Ring.

- 1954-55, samma år som vi fick det nya bordet och gick upp i division tre försvann nästan alla spelare som hade spelat upp laget. När vi väl fått bord försvann våra toppspelare.

Kvar blev Affe Petersson och ungtupparna Bernt och Sven-Erik Ring och jag.  Det blev en chock för oss, berättar ”Lillis”. Dels var det stort att spela på det riktiga bordet dels mötte vi bättre spelare.

Det var naturligtvis alldeles för tufft för våra spelare. Första tävlingsmatchen spelade vi mot Norberg som hade ett bra lag. Alla våra bollar gick i taket. Dom hade lärt sig något vi inte kunde. Dom kunde skruva bollarna. Vi visste inte vad en skruv var för någonting. Det var överskruv och underskruv och sidskruv och allt möjligt. Det var hopplöst. Vad gör man, man stod där som ett fån. Då var man liten.

Efteråt kan man skratta åt det där naturligtvis men det var inte så kul just då när man träffade väggarna med varenda boll. Då skämdes man när publiken satt och skrattade på sidan.

Vi vann två singelmatcher på hela det året och det var i den sista hemmamatchen för säsongen mot Österunda. Spelaren som tog de historiska segrarna var Bernt Sundin.

Affe fyller i

-Första gången vi skulle spela mot Tärnsjö var det våran tur att skratta. Vi hade lärt oss att skruva och de hade inte en chans. Bollarna ven runt hela lokalen men nu var det inte vi som var farliga.

En gång var vi till Enköping och mötte Enköpings Godtemplare i Upplandsserien. Vi vann med 6-0. det var nog den största och snabbaste segern under mina år, sa Affe stolt.

Bordtennisen har alltid varit väldigt schysst sport. Under alla år jag spelade hände det bara en gång att jag mötte en motståndare som inte tackade efter matchen. Den där killen trodde naturligtvis att han skulle vinna lätt mot mig men jag vann och han blev ursinnig. Senare blev han konstigt nog med i bordtennisförbundet. Snacka om dålig förlorare.

Det var ofta problem när vi skulle åka på bortamatcher eftersom ingen av oss hade körkort. Det var jämt skägg att få någon att skjutsa laget. När det gick åkte vi tåg men det var inte ofta. Lillis minns bl.a. hur Affe fick skjuts på motorcykel till en match mot Tärnsjö. Affe fick åka med Bernt som skulle upp och fria i Tärnsjö. Medans Bernt friade, spelade Affe  bordtennismatchen. Det gällde att ta alla chanser till skjuts.

Bland de roligaste matcherna var nog ändå mot Venngarn, tycker ”Lillis”. De ställde upp med personalen på alkoholistanstalten.

Denna gång fick vi skjuts av Gunnar Bäckström. Han skulle hämta motorsågar i Uppsala så därför fick vi åka med annars vet jag inte hur vi hade kommit dit.  Medan vi spelade passade Bäckström på att besöka några han kände på anstalten. Lillis fortsätter.

-De hade en föreståndare som också var lagledare och han skällde på de andra spelarna hela tiden. Han tyckte förmodligen att han var lite bättre än de . Själv hade jag en racket som hette Hornet som det var en spricka i. Ställningen var 5-4 i matcher till oss efter att de haft ledningen med 4-1 i matcher. I den avgörande matchen mötte jag lagledaren. Vi spelade i en stor lokal och det ekade, för varje slag jag slog. Klonk, klonk. Matchen var jämn och spännande. Klonk-klonk.  Till slut blev föreståndaren vansinnig. Han kastade racketen. Jag vann över honom och vi lyckades vinna matchen med 6-4. Jag kan ännu höra ekot av Hornets klonk- klonk i den där stora salen.

Under bensinransoneringen fick vi skjuts av Hermansson från Dragmansbo till Tärnsjö, skrattar Affe . Han körde på fotogen.

Jag kommer ihåg att jag satt i baksätet på bilen och när man tittade bakåt stod det som en eldkvast i bakändan på bilen. Folk vände sig om och tittade efter oss, skrattar han. Det var tur att det var på vintern.

Oj, oj, oj vad vi höll och vilken tur att man kände mycket folk. Vi frågade alla om de kunde skjutsa oss till matcherna.

Ett år spelade vi mot Sala i väntsalen vid busstorget. Vi tog tåget in till Sala och sedan hade vi två timmar på oss att spela matchen. De fick inte ha väntsalen öppen under gudstjänsten. Efter två timmar skulle väntsalen öppnas igen. Som tur var, var vi rätt överlägsna så det var snart överstökat och vi kunde plocka undan grejorna innan de skulle öppna igen.

”Lillis” mins när de åkte till Vittinge och mötte Vittinges damlag.  

- Jag, Pingen och Sven-Erik Ring tyckte att det vore kul att möta damerna. Vi åkte dit och fick en omgång av dess like. De där tre damerna från Vittinge var ju jätteduktiga. Jag vet inte om det såg ut som i Norberg att bollarna ven i taket men det var svårt för oss i alla fall, skrattar Lillis. Man kanske skulle ha chans mot Eivor Karlsson idag för jag såg att hon fyllde 90 år nyss.

En annan gång skulle vi kvala mot Österunda i Vittinge. Affe hade glömt någonting i omklädningsrummet och när han kom in i rummet stod en av medspelarna och halsade ur en butelj

- Jag är så jäkla nervös, sörru, sa buteljmannen. En annan spelare var så oerhört nervös att han tog tabletter så fort han skulle spela pingis. Idag skulle det förmodligen ha klassats som doping. Det skall tilläggas att dessa två personer inte nämns någonstans i texten i övrigt.

Sammanhållningen var naturligtvis oerhört bra. Vi var ett litet sammansvetsat gäng.

Vi spelade och tränade i gamla gymnastiksalen. I slutet på 50-talet hade vi tre lag med i seriespel. 1964 fick föreningen sin första Västupplandsmästare. Henry ”Pingen” Jansson var namnet på segraren. 1968 togs den första titeln i dubbel. Det var Affe Pettersson som tillsammans med ”Pingen” vann den titeln. Det har aldrig funnits några pengar inom bordtennisen i Heby. Resor, anmälningsavgifter, material allt betalades av spelarna själva. Affe var kassör och hade drygt hundra kronor i kassan. Men det var mycket pengar på den tiden, tyckte vi.

Vaktmästare i gymnastiksalen var Erik Östlund och han var inte lätt att ha att göra med, fortsätter Lillis.

Han bodde i skolan och hade inget avstånd alls till gymnastiksalen. Matcherna skulle vara slut klockan nio och han skulle stänga gymnastiksalen precis klockan nio. Mot Fjärdhundra blev det av någon anledning alltid långa matcher. Jag spelade ofta sista matchen och där i hörnet satt Erik Östlund och tittade på klockan. Man visste inte om man skulle missa bollarna med flit eller om man skulle kämpa. Det låter otroligt men det var faktiskt så.

Ja, man stod som på nålar, intygar Affe. En gång kom han ner till verkstaden och hämta mig. De skulle göra något åt golvet och alla borden måste genast flyttas ner i källaren. Borden var ju jättetunga. Tänk vad jag slet med borden nerför trappen. Oj, oj,oj och inte kunde han hjälpa till heller. Det var konstigt han höll ju på med idrott själv men han kunde inte vara hjälpsam. Han kunde inte heller ge oss nyckeln så vi fick låsa utan det skulle han göra själv. Men jag minns att Lillis gav honom en femma ett år för att han varit hjälpsam och väntat på oss, trots allt.

Men tänk så mycket kul vi hade trots att vi inte höll till på någon större nivå. Men det var ju därför man höll på o håller på än, säger Lillis.  Affe nickar instämmande. Och visst, varje måndag träffas ett stort gäng pensionärer och spelar pingis fortfarande. Naturligtvis spelar de i gamla gymnastiksalen.

Nedtecknat av Anders Eklund